bruverius

Olycker händer alldeles för ofta och för snabbt,
När olyckan väl är framme går det på en hundradels sekund, man hinner inte ens blinka.
När man ser tillbaka ser man det i slowmotion för att hjärnan inte hinner uppfatta.
Kanske därför vi inte uppfattar det bra utan bara det negativa.
Oftast har man det ju väldigt bra men klagar ändå. Orkar knappt hålla huvudet ovanför ytan.
Men när det verkligen händer och man sjunker. Då gråter man för att någon, en helt annan person, som inte vet något om ens liv, tar ens liv. Någon man älskar, älskat. Ord som man sagt, tankar man tänkt suddas ut mot huvudkudden där man trycker sitt huvud för att man vill försvinna. Kan bara se svart och det blir tyngre att andas vid varje inandning som ska hålla en vid liv.
Man gråter för ofta, åker in på sjukhus för minsta lilla, tar andras platser. Sen finns det dem som viker sig för andra när de själva skulle behöva hjälp mer än någon annan, för att de inte vill stå ivägen.
Livet är bra konstigt, ödet är skrämmande. Nuet är härligt och även om det inte är det för stunden kommer du någon gång att torka dina tårar och tänka på att du i alla fall har en chans att förbättra dig, andra och situationer.

Tänker på de som bara råkat vara på fel plats vid fel tillfälle, det kunde varit du.. eller jag...
Folk som vill ha kul och riskerar andras liv, det finns inget ord för hur fruktansvärt det är...
Ibland kan man inte ens förlåta, man kan inte skruva tillbaka tiden och man kan inte vara efterklok när ingen vill se åt en. Förakt mot de personer är vad jag känner. Tyvärr violl man inte veta mer, men när nyfikenhaten smygersig på och man får veta. Sticker det till i hjärtat och man skämms....

Jag är lycklig att jag lever, och njuter för var dag jag får känna frisk luft och göra saker jag mår bra av. För man vet aldrig när det är ens sista.